En dag i kärlekens tecken.

Denna dagen spenderades hemmavid. Med besök utav Spikes bror med matte. Detta besöket var något som jag kände att Spike verkligen behövde. Av någon anledning kändes det mer viktigt än någonsin att han skulle få träffa sin bror igen, det var ju så länge sedan.
 
Spike gick från att vara riktigt morgontrött, till ett helt okej och socialt humör och avslutade kvällen med en duns in under sängen och somnade där. Tillsammans med sin nalle sover han tungt igenom natten, men vaknar till ibland och skäller mest för att vara säker på att ingenting är där.
 
Jag vet inte om besöket kändes mest nödvändigt för mig eller för honom, kanske för oss båda. För hur mycket jag än försöker att inte tänka på det.. så hamnar man alltid där ändå.
 
Diagnos okänd, ställer till tankarna något förfärligt. Det är besvärligt, jobbigt och riktigt obehagligt. För man lever alltid med rädslan för att de man älskar mest ska försvinna ur ens liv. Men när man står mot hårda prövningar som man inte alls vet hur de kommer sluta, då blir det på något sätt så mycket jobbigare.
 
Det känns mest som ett svammel inlägg och egentligen kanske jag bara borde sluta. Men det är viktigt att få ut sina tankar och känslor. Kanske inte för vem som helst men idag så delar jag med mig. För det finns ingenting att dölja här. 
 
Min hund är sjuk. Jag gör allt i min makt för att få veta vad som är fel och hur jag på bästa sätt kan hjälpa honom. Men just idag känner jag mig lite mer maktlös än annars. Det är tufft, jobbigt och rent av sagt förjävligt att man ska tvingas gå, gå och gå och bara vänta. Vänta på ett svar som man inte ens vet om man vill ha. När man samtidigt har tanken i bakhuvudet att tänk om det är försent när svaret väl kommer? Tänk om något hinner hända innan även denna veterinären ens fått en chans att undersöka Spike.
 
Det är 6 dagar kvar till ultraljudet och vi fortsätter lunka på genom livet..<3
 
 
Finaste Spike med bästa brodern Kenzo <3



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Tina Andersson

En blogg om hur det är att leva med en sjuk hund och en ostabil hjärna. När man vill nå stora mål men begränsar sig själv. En kamp i vardagen mot en bättre framtid.

RSS 2.0